Vi är ju många fler än bara några

Till biskopens uppgifter hör att främja kyrkans enhet. Det ska hen naturligtvis inte göra ensam. Hur kyrkans gemenskap ska hålla ihop är verkligen en fråga som berör många.

När vi talar om kyrkans enhet går diskussionen fort i en sådan riktning att man tänker på hur de som är aktiva i församlingarna, hur de olika grupperna med sina betoningar och väckelserörelserna ska klara av att hålla ihop. Och den frågan är ju inte oviktig. Men frågan om kyrkans enhet är ändå mycket större än så.

Kyrkans enhet handlar alltså inte om det som ibland kallas för den inre kärnan. Den bilden tycker jag förresten inte om. Den kan innehålla ett fördolt budskap om ett visst skikt av människor som den ”riktiga” kyrkan, att somliga är mer kyrka än andra. Problemet blir då att kanske 90% av kyrkans medlemmar uppfattar sig som distanserade åhörare till den inre kretsens diskussion om enheten.

Vi har alltså en stor grupp medlemmar som ibland med förvåning undrar vad det är för kyrka som de hör till. Är det en kyrka som alla inte får rum i? Måste man passa in – och vad händer om man inte gör det? Är alla människor välkomna – på riktigt? Eller är det bara som man säger?

Till en av de stora utmaningarna i kyrkan och i Borgå stift hör att se och bekräfta medlemmarna. Här handlar det alltså inte om att ”nå ut” till dem. De är ju redan här! Men hur är det med oss som uppfattar oss som aktiva? Är vår uppfattning om gemenskapen tillräckligt vid, så att alla räknas in? Ser vi alla?

Att bekräfta medlemskapet handlar inte om att trixa. Det handlar inte om att – som ett företag –värva konsumenter och kunder. Istället är det vi som tror oss höra till en slags inre kärna som ska öppna våra ögon och se hur mycket som redan sker. Många är de som bär ansvar i vardagen, visar omtanke om sina medmänniskor, fostrar sina barn, sköter sina åldrande föräldrar, arbetar för vårt samhälles bästa. Många är de som tror, hoppas och älskar. Och många är de som kämpar, tvivlar, gråter och ändå fortsätter.

Ser vi det här, så är kyrkans enhet än fråga för oss alla. Då handlar kyrkans enhet om att vi ställer oss sida vid sida; delar våra livsberättelser med varandra, går en bit av vägen tillsammans, hjälps åt. Då kan det hända att vi möter honom som hela tiden finns ”där ute” och inte ”här inne” – Jesus Kristus själv. Han förenar oss i sin kärlek, omsorg och barmhärtighet. Då kan vi bli ett och arbeta för att vi ska hålla ihop. Inte mot världen, utan för världen, för livet här och nu.

Foto: Pentti Mansukoski / Kyrkans fotobank