Välkommen med!

Orsakerna till varför man hör till kyrkan är många och olika. Och bra så! Vår kyrka har ett uppdrag att så länge det är möjligt, verka i hela landet och på varje ort. Det är det förresten inte många organisationer som gör längre. Därför kan vi inte formpressa medlemskapet till att se lika ut för alla. Kräver vi att alla medlemmar ska vara på samma sätt blir det trångt.
Kyrkan är framför allt en gemenskap. Paulus använder en bild för att beskriva den gemenskapen. Han säger att Jesus Kristus är huvudet och vi är kroppen. Ibland drabbas jag av oro när jag tänker på det. Jesus talar vi mycket om, men hur är det med kroppen, när blir den synlig? Var finns den? Har vi som kyrkans medlemmar gemenskap med varandra? Jag tror att vi skulle behöva fler ställen att mötas på, att samtala om livet och tron.

I mitt arbete som präst möter jag ibland människor som berättar varför de är medlemmar i kyrkan. Efter en gudstjänst kan jag vid ytterdörren få höra att det känns tryggt i dag efter att vi delat nattvarden och i kyrkans förbön kommit ihåg våra närmaste och dem som har det jobbigt. Jag inser då att gudstjänsten fortfarande har stor betydelse för dem som kommer till kyrkan.

I samband med dop är det inte ovanligt att det i atmosfären finns en tacksamhet över livet och känslan av ett större sammanhang. Livet är mer än en slump, det är en gåva som vi tar emot. I den enkla dophandlingen då barnet nämns vid namn och får löftet om Guds närvaro, beskydd och välsignelse är det som om flera dimensioner skulle vara närvarande samtidigt. Här och nu, men också något större och mera. Efter dopet sade ett föräldrapar med glad röst: Det här är ju bra!

På ett möte med en organisation som under året samlat in medel de ville donera till församlingens diakoni, lyftes församlingens diakoniarbete och frivilligverksamhet fram. Donationen skulle ges vidare av församlingens diakoner som åtnjuter ett stort förtroende. Jag uppfattade att man såg församlingen som en kanal för att göra gott för de behövande på orten.

Efter konfirmationen steg några föräldrar fram och tackade för konfirmandtiden. Den hade på riktigt betytt en hel del för deras 15-åring. De ville särskilt tacka några av hjälpledarna som hade funnits där när deras konfirmand behövde någon som såg, förstod och hjälpte. Jag tog ett steg bakåt och såg hur stolta hjälpledarna såg ut när föräldrarna talade med dem.

Vid utfrågningen av biskopskandidaterna i Nykarleby bedyrade vi alla fyra kandidater hur viktiga väckelserörelserna är för vår kyrka. Efteråt, på vägen hem, slog det mig: när sade vi senast ett tack till kyrkans alla medlemmar och underströk hur viktiga de är? Alltså inte bara de som tror på ett visst sätt. Jag tror att det är dags att vi i högre grad vänder oss till alla medlemmar, välkomnar in dem, säger att de räknas och att de var och en bidrar till gemenskapen och mångfalden. Då kommer vi att se hur rika vi fortfarande är.