Min väg

Bo-Göran Åstrand
f. 1964
Till familjen hör:
Karin Åstrand, diakonissa
Sebastian, Benjamin, Charlotta, Zacharias
Labradorerna Ebba och Doris
Katten Theodor

Jag växte upp i Purmo utanför Jakobstad. Jag är storebror och har 6 syskon. På gården lärde vi oss att jobba tillsammans och vi upptäckte varandras starka sidor. Arbetet gick lättare när vi hade roligt tillsammans. Jag tyckte också mycket om djuren på gården, bl.a. våra hundar. En person jag såg upp till var kyrkoherden Bo-Jarl Klingenberg. Han fanns där när vi behövde honom i glädje och sorg. Jag blev inspirerad av honom.


Kyrkan ska ha ett tydligt budskap om Guds kärlek och nåd. I grunden är det tron på Jesus Kristus som förenar oss.  

Bo-Göran Åstrand i Hufvudstadsbladet 24.1.2019

Jag prästvigdes 1991 i Borgå domkyrka. Det var en stor upplevelse att börja arbeta som präst. Jag upptäckte fort att Gud ledde mig på rätt väg. Jag fick komma till en församling som tog emot mig med öppna händer. Här kände jag mig välkommen att dela livet med människorna på orten. Under åren har det blivit många samtal om livet och tron, mycket delande av glädje och sorg. Jag har lärt mig att en av prästens viktigaste uppgifter är att vara medvandrare. Kraft till den vandringen får jag i tron på att Gud är med oss i livets alla lägen.

För mig går livet och tron hand i hand. Att arbeta som församlingspräst har format mig och mitt sätt att tänka. En av mina kollegor blev kaplan Kerstin Granvik. Av henne lärde jag mig att vi är starka då kvinnor och män i prästämbetet kan stå sida vid sida vid altaret och dela på uppgifterna. Jag såg att vi båda var kallade av Jesus Kristus. Det var en stor upptäckt för mig.


Jag uppfattar mig som en lyssnande ledare som gärna lyssnar på olika förslag, idéer och tankar. 

Bo-Göran Åstrand i Kyrkpressen 2/2019

I mötet med medmänniskor har mitt synfält vidgats och jag gläds över mångfalden som finns i Guds skapelse. Jag är glad och tacksam över alla de livsberättelser jag får ta del av som präst. Det har också lärt mig att vara försiktig med att döma människor. Min övertygelse är att vi inte ska göra skillnad på människor därför att varje människa som skapad av Gud har ett eget värde. I församlingens gemenskap behöver de finnas rum för såväl flyktingar, marginaliserade människor och människor av samma kön som älskar varandra. Mångfalden ger styrka och glädje åt vår gemenskap.

Jag har arbetat som kyrkoherde i drygt 10 år. I det arbetet har jag förmånen att få leda en arbetsgemenskap på drygt 30 anställda bestående av präster, kantorer, diakoner, ungdomsarbetsledare, församlingssekreterare, ledande barnledare och många barnledare. I vår församling har vi dessutom ca 450 frivilliga medarbetare som räknas in i hela teamet. Här har jag lärt mig att med samarbete kommer man längst. Om anställda, förtroendevald och ideella medarbetare samarbetar bra kan församlingen tjäna sina medlemmar på ett mångsidigt sätt.