Medvandrare för varandra

Mitt i allt stannade det upp vid biskopsvalsutfrågningen i Vasa. Anna Bertills som var en av kvällens utfrågare berättade personligt om hur hon kom till dopsamtalet med familjens minsta. Hon sade att hon var jäktad, mitt uppe i allt och trött. Hon skulle tillsammans med prästen gå igenom dopet. Den präst hon mötte såg situationen, fanns där, hjälpte och ställde verkligen upp. För Anna blev det här en mycket positiv upplevelse. Hon minns den än och berättade med värme om mötet. Prästen var en kvinna.

Annas berättelse är viktig. Det har betydelse hur vi som kyrkans medarbetare bemöter medlemmarna. Ser vi deras livssituation? Vågar vi gå in i mötet – på riktigt – för att finnas där som medmänniskor och medvandrare? Berättelsen blev för mig också en bekräftelse på hur betydelsefullt det är att såväl kvinnor som män är präster. Kyrkan är hel och beredd att möta människor i livets alla lägen då kvinnor och män står sida vid sida i uppdraget som präster.

Annas berättelse visade också med all tydlighet att kyrkan inte får försumma de unga kvinnorna, mammorna och ensamförsörjarna. Vi som arbetar ute på fältet ser hur betydelsefullt det är att församlingen har goda barnledare, välkomnande famnar, lekhörna i kyrkan, samtalsgrupper för kvinnor och öppna dagklubba. Och att vi talar om Gud och tron på ett relevant sätt. Då förvandlas de vackra orden om att bry sig till verklighet här och nu.

Jesus kallar oss att följa i hans spår och ger oss alla god vägkost för hur vi ska bemöta varandra. I mötet med en utsatt människa frågade han: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?”. Ur den frågan och ur svaret börjar allt gott medmänskligt möte. Det mötet ska vi gå in i, inte för att det skulle vara ett självändamål att kyrkan har så många medlemmar som möjligt. Utan helt enkelt för att vi vill mötas som människor och ska finnas där för varandra.