Erfarenheter

Mitt arbete som församlingspräst skulle visa sig bli en intressant resa. I mötet med människorna har jag bit för bit fått upptäcka många dimensioner av livet och tron. Här vill jag dela med mig av några.

Församlingen ska vara en gemenskap som visar gästfrihet och en plats där vi kan dela livet och tron med varandra. Det är när människor möts som det här blir verklighet. Jag trivs då jag får sitta bland människor som berättar om sitt liv och lyssnar på varandra. Då är kyrkan på riktigt.

Arbetet i församlingen är utmanande idag. Därför behöver vi ett bra samarbete mellan de anställda, förtroendevalda och de frivilliga medarbetarna. Mina bästa stunder i arbetet är när vi drar åt samma håll och hjälps åt. Då kommer vi långt. Här finns inte rum för solister.

”Vill du gå fort – gå ensam.
Vill du komma fram – gå tillsammans”


Något av det finaste en präst eller församlingsanställd kan få vara med om är att möta människor i olika livssituationer. Det är djupt meningsfullt att dela en bit av livet tillsammans, i glädje eller i sorg. Därför tror jag att kyrkans framtid avgörs ute på fältet. För det är där som kyrkans liv levs på riktigt. Utanför mitt arbetsrum finns diakonins mottagning. På förmiddagarna sitter där människor som väntar på ett samtal med någon av våra diakoniarbetare. Jag ser vad det betyder att någon har tid att lyssna. Våra diakoniarbetare har ca 1400 sådana besök på mottagningen varje år. Kyrkans många ord måste bli handling för att vara trovärdiga.

När Björn Vikström och jag tillsammans med en liten delegation satt utanför påvens dörr i Rom fick vi vänta en halvtimme längre än utlovat innan dörren öppnades. Kardinalerna sa att de inte visste vad det berodde på. Det är säkert någon viktig person därinne hann jag tänka. När dörren öppnades steg en man i gråa slitna kläder och på kryckor över tröskeln. Kardinaler, biskopar och en kyrkoherde fick vänta. Han menar tydligen allvar med sitt budskap att kyrkan inte ska göra skillnad på folk, tänkte jag då påven sträckte ut sin välkomnande, varma hand.

På nyårsaftonen stod jag på torget tillsammans med pastorerna från de andra församlingarna i staden. Vi läste bibeltexter, bad och sjöng tillsammans med dem som var på plats. Det här är lokalekumenik i praktiken och samtidigt en påminnelse om att vi är Kristi kyrka tillsammans.


Biskop emerita Irja Askola har sagt att Guds vackraste ord är välkommen, och det håller jag med om. Kyrkan ska vara en gemenskap där alla människor är välkomna.

Bo-Göran Åstrand i Hufvudstadsbladet 24.1.2019

När chefen för Kustens IT Erland Sundqvist, kyrkoherde Kaj Granlund och jag byggde upp den central som betjänar ca 1200 kyrkliga anställda inom Borgå stift med datorstöd, program och maskiner, märkte vi hur mycket församlingarna egentligen kan göra tillsammans. Samma sak gäller kommande gemensamma lösningar för kyrkans medlemsregister som jag för närvarande arbetar med. Församlingarna har mycket att vinna på ett utvecklat samarbete.

I kyrkomötet ingick jag i en grupp av ombud som tog initiativ till ett utvidgat äktenskapsbegrepp. Vi betonade att initiativet inte förminskar äktenskapet mellan man och kvinna. Däremot ville vi att också samkönade par skulle få samma möjlighet eftersom deras relation innehåller samma viktiga saker, d.v.s. kärlek, omsorg och ansvarstagande. Samtidigt föreslog vi att man i kyrkans lagstiftning skulle säkra att den präst som inte vill viga inte heller behöver göra det. På så sätt skulle två syner i den här frågan få finnas i kyrkan. Jag tror att det här skulle hålla ihop kyrkan trots olika synsätt. Och jag har mött och vet att det finns samkönade par som inför både Gud och människor vill lova att älska varandra i nöd och lust.