En plats vid havet

Det finns en plats jag gärna söker mig till. Jag brukar gå dit när jag är på skriftskolläger. Sent på kvällen, när ingen stör, söker jag mig ner längs stigen som för ned till havet. Vid mitt ställe finns flata stenar, så att jag nästan kan stiga ut i havet.

Jag ser ut över vattnet. Mitt hjärta stillar sig när ögonen vilar mot horisonten. För mig är det här en plats för bön och samtal med någon som är större, som har allt i sin hand. Med Gud. Det här är ett ställe där jag möter min innersta längtan och får frid. Här möter jorden och himlen varann, alldeles vid horisonten och samtidigt i mitt inre.

Just då behöver jag inte ord och förklaringar. Jag är en del av helheten även om jag är oändligt liten i hela oändligheten. Jämfört med åldern på de stenar jag klivit ut på, är hela mitt liv inte mera än en dagsländas. Ändå finns jag här och nu. Och jag är glad för det. Min tid i världen är nu.

Mitt inre känner frid. Psalmsången sköter vågorna om. Kyrktakets vackra målningar består av himlen med sin vackra aftonrodnad. Och hela den öppna havsvidden är min katedral. Vid horisonten målas altartavlan av solens sista strålar.

Vi är förvaltare av detta stora tempel. Men vi äger det inte. Allt tillhör Gud.