Vi är ju många fler än bara några

Till biskopens uppgifter hör att främja kyrkans enhet. Det ska hen naturligtvis inte göra ensam. Hur kyrkans gemenskap ska hålla ihop är verkligen en fråga som berör många.

När vi talar om kyrkans enhet går diskussionen fort i en sådan riktning att man tänker på hur de som är aktiva i församlingarna, hur de olika grupperna med sina betoningar och väckelserörelserna ska klara av att hålla ihop. Och den frågan är ju inte oviktig. Men frågan om kyrkans enhet är ändå mycket större än så.

Kyrkans enhet handlar alltså inte om det som ibland kallas för den inre kärnan. Den bilden tycker jag förresten inte om. Den kan innehålla ett fördolt budskap om ett visst skikt av människor som den ”riktiga” kyrkan, att somliga är mer kyrka än andra. Problemet blir då att kanske 90% av kyrkans medlemmar uppfattar sig som distanserade åhörare till den inre kretsens diskussion om enheten.

Vi har alltså en stor grupp medlemmar som ibland med förvåning undrar vad det är för kyrka som de hör till. Är det en kyrka som alla inte får rum i? Måste man passa in – och vad händer om man inte gör det? Är alla människor välkomna – på riktigt? Eller är det bara som man säger?

Till en av de stora utmaningarna i kyrkan och i Borgå stift hör att se och bekräfta medlemmarna. Här handlar det alltså inte om att ”nå ut” till dem. De är ju redan här! Men hur är det med oss som uppfattar oss som aktiva? Är vår uppfattning om gemenskapen tillräckligt vid, så att alla räknas in? Ser vi alla?

Att bekräfta medlemskapet handlar inte om att trixa. Det handlar inte om att – som ett företag –värva konsumenter och kunder. Istället är det vi som tror oss höra till en slags inre kärna som ska öppna våra ögon och se hur mycket som redan sker. Många är de som bär ansvar i vardagen, visar omtanke om sina medmänniskor, fostrar sina barn, sköter sina åldrande föräldrar, arbetar för vårt samhälles bästa. Många är de som tror, hoppas och älskar. Och många är de som kämpar, tvivlar, gråter och ändå fortsätter.

Ser vi det här, så är kyrkans enhet än fråga för oss alla. Då handlar kyrkans enhet om att vi ställer oss sida vid sida; delar våra livsberättelser med varandra, går en bit av vägen tillsammans, hjälps åt. Då kan det hända att vi möter honom som hela tiden finns ”där ute” och inte ”här inne” – Jesus Kristus själv. Han förenar oss i sin kärlek, omsorg och barmhärtighet. Då kan vi bli ett och arbeta för att vi ska hålla ihop. Inte mot världen, utan för världen, för livet här och nu.

Foto: Pentti Mansukoski / Kyrkans fotobank

En plats vid havet

Det finns en plats jag gärna söker mig till. Jag brukar gå dit när jag är på skriftskolläger. Sent på kvällen, när ingen stör, söker jag mig ner längs stigen som för ned till havet. Vid mitt ställe finns flata stenar, så att jag nästan kan stiga ut i havet.

Jag ser ut över vattnet. Mitt hjärta stillar sig när ögonen vilar mot horisonten. För mig är det här en plats för bön och samtal med någon som är större, som har allt i sin hand. Med Gud. Det här är ett ställe där jag möter min innersta längtan och får frid. Här möter jorden och himlen varann, alldeles vid horisonten och samtidigt i mitt inre.

Just då behöver jag inte ord och förklaringar. Jag är en del av helheten även om jag är oändligt liten i hela oändligheten. Jämfört med åldern på de stenar jag klivit ut på, är hela mitt liv inte mera än en dagsländas. Ändå finns jag här och nu. Och jag är glad för det. Min tid i världen är nu.

Mitt inre känner frid. Psalmsången sköter vågorna om. Kyrktakets vackra målningar består av himlen med sin vackra aftonrodnad. Och hela den öppna havsvidden är min katedral. Vid horisonten målas altartavlan av solens sista strålar.

Vi är förvaltare av detta stora tempel. Men vi äger det inte. Allt tillhör Gud.

Medvandrare för varandra

Mitt i allt stannade det upp vid biskopsvalsutfrågningen i Vasa. Anna Bertills som var en av kvällens utfrågare berättade personligt om hur hon kom till dopsamtalet med familjens minsta. Hon sade att hon var jäktad, mitt uppe i allt och trött. Hon skulle tillsammans med prästen gå igenom dopet. Den präst hon mötte såg situationen, fanns där, hjälpte och ställde verkligen upp. För Anna blev det här en mycket positiv upplevelse. Hon minns den än och berättade med värme om mötet. Prästen var en kvinna.

Annas berättelse är viktig. Det har betydelse hur vi som kyrkans medarbetare bemöter medlemmarna. Ser vi deras livssituation? Vågar vi gå in i mötet – på riktigt – för att finnas där som medmänniskor och medvandrare? Berättelsen blev för mig också en bekräftelse på hur betydelsefullt det är att såväl kvinnor som män är präster. Kyrkan är hel och beredd att möta människor i livets alla lägen då kvinnor och män står sida vid sida i uppdraget som präster.

Annas berättelse visade också med all tydlighet att kyrkan inte får försumma de unga kvinnorna, mammorna och ensamförsörjarna. Vi som arbetar ute på fältet ser hur betydelsefullt det är att församlingen har goda barnledare, välkomnande famnar, lekhörna i kyrkan, samtalsgrupper för kvinnor och öppna dagklubba. Och att vi talar om Gud och tron på ett relevant sätt. Då förvandlas de vackra orden om att bry sig till verklighet här och nu.

Jesus kallar oss att följa i hans spår och ger oss alla god vägkost för hur vi ska bemöta varandra. I mötet med en utsatt människa frågade han: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?”. Ur den frågan och ur svaret börjar allt gott medmänskligt möte. Det mötet ska vi gå in i, inte för att det skulle vara ett självändamål att kyrkan har så många medlemmar som möjligt. Utan helt enkelt för att vi vill mötas som människor och ska finnas där för varandra.

Välkommen med!

Orsakerna till varför man hör till kyrkan är många och olika. Och bra så! Vår kyrka har ett uppdrag att så länge det är möjligt, verka i hela landet och på varje ort. Det är det förresten inte många organisationer som gör längre. Därför kan vi inte formpressa medlemskapet till att se lika ut för alla. Kräver vi att alla medlemmar ska vara på samma sätt blir det trångt.
Kyrkan är framför allt en gemenskap. Paulus använder en bild för att beskriva den gemenskapen. Han säger att Jesus Kristus är huvudet och vi är kroppen. Ibland drabbas jag av oro när jag tänker på det. Jesus talar vi mycket om, men hur är det med kroppen, när blir den synlig? Var finns den? Har vi som kyrkans medlemmar gemenskap med varandra? Jag tror att vi skulle behöva fler ställen att mötas på, att samtala om livet och tron.

I mitt arbete som präst möter jag ibland människor som berättar varför de är medlemmar i kyrkan. Efter en gudstjänst kan jag vid ytterdörren få höra att det känns tryggt i dag efter att vi delat nattvarden och i kyrkans förbön kommit ihåg våra närmaste och dem som har det jobbigt. Jag inser då att gudstjänsten fortfarande har stor betydelse för dem som kommer till kyrkan.

I samband med dop är det inte ovanligt att det i atmosfären finns en tacksamhet över livet och känslan av ett större sammanhang. Livet är mer än en slump, det är en gåva som vi tar emot. I den enkla dophandlingen då barnet nämns vid namn och får löftet om Guds närvaro, beskydd och välsignelse är det som om flera dimensioner skulle vara närvarande samtidigt. Här och nu, men också något större och mera. Efter dopet sade ett föräldrapar med glad röst: Det här är ju bra!

På ett möte med en organisation som under året samlat in medel de ville donera till församlingens diakoni, lyftes församlingens diakoniarbete och frivilligverksamhet fram. Donationen skulle ges vidare av församlingens diakoner som åtnjuter ett stort förtroende. Jag uppfattade att man såg församlingen som en kanal för att göra gott för de behövande på orten.

Efter konfirmationen steg några föräldrar fram och tackade för konfirmandtiden. Den hade på riktigt betytt en hel del för deras 15-åring. De ville särskilt tacka några av hjälpledarna som hade funnits där när deras konfirmand behövde någon som såg, förstod och hjälpte. Jag tog ett steg bakåt och såg hur stolta hjälpledarna såg ut när föräldrarna talade med dem.

Vid utfrågningen av biskopskandidaterna i Nykarleby bedyrade vi alla fyra kandidater hur viktiga väckelserörelserna är för vår kyrka. Efteråt, på vägen hem, slog det mig: när sade vi senast ett tack till kyrkans alla medlemmar och underströk hur viktiga de är? Alltså inte bara de som tror på ett visst sätt. Jag tror att det är dags att vi i högre grad vänder oss till alla medlemmar, välkomnar in dem, säger att de räknas och att de var och en bidrar till gemenskapen och mångfalden. Då kommer vi att se hur rika vi fortfarande är.

”Jag är begränsad – men det är väl du också”

På Ungdomens Kyrkodagar hörde jag ett tänkvärt anförande av Alaric Mård. Alaric har en cp-skada som främst syns genom ett annorlunda rörelsemönster och försämrad balans. Alaric berättade att det här inte hindrade honom från att ha en bra uppväxttid. Men han fick andra perspektiv. Han upptäckte hur mycket det betydde …

Att se på världen genom ett nyckelhål eller öppna hela dörren?

I slutet av januari efterlyste lärarförbundets ordförande Christer Holmlund en diskussion om var gränsen går när elever kan vägra delta i undervisningen med hänvisning till sina värderingar. Orsaken var att några elever valt att bli borta från en lektion eftersom de ansåg att en film som visades innehöll för mycket …

Välkommen!

Välkommen! Det ordet känns bra. När någon säger det, vet jag att jag får komma som jag är. Det finns en plats vid bordet som väntar på mig. Välkommen betyder att jag får träffa andra och blir rikare på vänner och upplevelser. Guds vackraste ord är välkommen, säger biskop emerita …